Backaryd, februari 2012

Almas julgrisar

Det är en historia om mina morföräldrar i Abborrmåla:

Sven Johan och Alma Olsson.

Sven Johan arbetade mestadels i Skörje Berget där man bröt sten som de upparbetade till gatsten. Lönen var 10 öre st så det var svårt att få en daglön på en 1 kr.

Alma arbetade med jordbruket, var hemmafru och passade barn som kom i rask fart:  6 flickor och 1 pojke, 7 stycken.

Djuren på gården var  2 kor, lika många grisar och höns. Det var ingen stor gård, mer som ett torp, men det var till stor hjälp ekonomiskt.  På den tiden kunde man hugga sin egen ved och föda upp grisar för slakt. Korna gav mjölk och hönsen värpte ägg.

När julgrisen skulle slaktas var Alma bekymrad trots att hon visste att det var nödvändigt för deras uppehälle att slå ihjäl en gris helst till julen. Grisen var ju en kär vän som hon passat med mat och kliat bakom örat varje dag hela året.
Alma flydde huset den dag då slaktaren kom  med sin klubba för att så ihjäl hennes vän, grisen. Hon kunde inte höra skriken från grisen vid slakten.

Mormor Alma en snäll gumma i mina ögon och hon ville allas bästa. Hon kunde låta någon av de större barnen gå runt till dem som hade det riktigt fattigt med en bit fläsk, några korvar och lite hembakat bröd när slakten var undanstökad.

Inköp av griskulting kostade på den tiden 2 kr och då fick köparen ett garantibevis på att som texten lyder: Därest grisarna dö av sjukdom inom 5 månader efter inköpsdagen berättigar köparen en ny gris av samma storlek och vikt mot uppvisande av denna garanti sedel och att 2 ojäviga vittnen styrker riktigheten att grisen verkligen dött av sjukdom och att det är den gris som inköpts av oss.

Jan-Erik Ronneback